Vart tar tiden vägen? Det slog mig när jag precis satt och slog in presenter till min sessa som snart blir 9. Vart tusan tar tiden vägen?? De sista åren har runnit iväg i en rasande fart. För precis tio år sen var jag nykomling i Göteborg, nygift och livet hade ändrats drastiskt. Ett år senare va jag mamma och sen vet jag inte vart dagarna tagit vägen. Min lilla bebis blir nio....Kommer så väl ihåg det lilla svarthåriga knytet som tittade ut en blåsig oktoberdag. Bara ett par dagar tidigare hade vi fått se årets första snö. Sköterskorna på bb skrattade gott när x:t kom på besök, han kunde minsann inte komma ifrån att va pappa till tjejen han hade i sina armar. Hon va en kopia av sin pappa! Min älskade lilla snutta som utan vetskap hade gjort mig till världens lyckligaste. Kände i hela kroppen att den lilla människan kommer bli älskad för evigt. Och med åren har kärleken bara växt sig större. Hon är mitt allt. Finns ingen som kan göra en så orolig, arg eller glad. När hon är här så suckar man över tvätt och leksaker som strös överallt. Sandspår över golvet direkt efter man dammsugit för att hon "glömmer" ta av sig skorna. Trotsar när det är läggdags.Men när hon inte är här saknar jag att ytterdörren öppnas tio ggr i minuten, att jacka och skor slängs på köksgolvet eller hennes underbart goda pussar! Saker som man bara har till låns. För snart använder hon sina egna vingar för att utforska världen. Men tills dess ska jag dofta på hennes nytvättade hår, trösta när hon slår sig och göra utflykter till mcdonalds. För tiden går....