Senaste inläggen

Av Helen - 16 maj 2012 21:03

Herre gud va länge sen det va sen jag v här sist...Får smiska mig lite själv på rumpan och skärpa till mig! Vad har hänt sen sist då? Min vardag är inte fylld med glamour direkt, men det som fyller mina dagar räcker gott och väl. Har jag bara min älskade tös och gubbe runt mig, så är jag lycklig. Som någon vis en gång har sagt, sakna inte det du inte har utan njut av det du har ( el nåt sånt). Och det är väl det man missar ibland. Att se sig omkring och påminna sig om att man har ändå rätt mkt att va nöjd över.  Ses! H  

 

  En bukett som jag blev extra glad för. Den som min prins hade i handen när han friade...

 

 

ANNONS
Av Helen - 25 november 2011 00:25

Idag bar det iväg en tur för mig och skrutta till Ikea på em. Eftersom klockan började bli sen började vi med en portion köttbullar och mos. Det va gott för en billig slant. Jul musten vi drack va bara några ynka kronor billigare. Sen gick vi runt en sväng. Och bland möbler och prylar va det bra mycket mindre folk än på restaurangen. Det va skönt att i lugn takt bara gå där och glo på det mesta. Några inköp blev det både för mig och tösa. Dagen till ära hade hon faktiskt lyckats spara ihop till en slant själv. Det gick till fyra nya kram djur. Det har hon bara ett par hundra förut...    En matta till sovrummet och en lampa till hallen blev det till mig   

ANNONS
Av Helen - 14 november 2011 04:15

För fjärde natten i rad nu har jag fått vakna till Karolinas nattskräck. Och åter igen kan jag inte somna om. För den upplevelsen får mitt blod att frysa till is varje gång! Det händer att hon går i sömnen och tjatar, men det här är nåt helt annat. Att det fanns något som heter nattskräck fick jag veta av skolsköterskan. Slog upp det på googles, och det är mitt i prick. I skillnad mot mardröm så minns hon inget dagen efter, men det gör jag. För en annan sak som stämmer överens med denna nattliga mara är just skräcken i ungen. Varje gång skricker hon mamma på ett sånt gräsligt och skrämmande sätt. Jag stelnar verkligen till hela jag, och hjärtat slår dubbla slag. Oftast sitter hon upp, men ibland är hon iväg och letar febrilt efter mig samtidigt som dessa groteska vrål kommer ur denna lilla kropp. Som tur är så är det över efter ett par minuter och somnar snabbt om, helt ovetandes om vad som just hänt. Värre är det för mig. Jag är klarvaken. Som nu.  

Av Helen - 12 november 2011 00:40

Imorgon är det 6 veckor kvar till jul. Hallå, SEX veckor!! Jag tyckte inte det va länge sen jag va på blomsterlandet och shoppade lite smått och gott till min lilla altan inför sommaren. Nu är den passe' och det är dax att shoppa klappar istället. Jag gillar julen och vad det innebär. Mat, baka goda kakor, pynta och dofterna som hör till och finns överallt när man kommer ut. Allergisk som man är så rinner nosen och den är nästan rödare än självatse Rudols, men jag bryr mig icke. Får knapra i mig några extra allergi tabletter och införskaffa högvis med duni näsdukar, för vad är en jul utan hyacinter? Men jag saknar dock en sak numera och det är den där riktiga julkänslan man fick som mindre. Det där pirret i magen. Det vill liksom inte komma som förr. Men glädjen och längtan sitter hos min tös numera. Veckorna innan då man väntar på tomten, man räknar ner och bara längar och längtar. Och en så länge så tror hon fortfarande på tomten. Och den biten vill jag hålla fast vid så länge det bara går. För det finns ingen större glädje än att se henne på julaftons morgonen med stora tindrande och lyckliga ögon över att tomten varit hos oss under natten och både ätit upp både sin gröt och lussebulle. Livet när det är som bäst. 6 veckor kvar....  

Av Helen - 26 oktober 2011 23:48

I somras när jag var i Norrköping för att hälsa på min mor, så va det en stor marknad genom hela stan. Hundra tals med stånd med ena lockande föremålen efter de andra. Och vid ett av dom hittade jag de mest söta små buddha figurer. Ca 6-7 cm höga bara, men hur gulliga som helst. Ovanför dess plats stod det Lycko buddah. Och självklart va jag ju bara tvungen att ta med mig en sån hem. Svårast va att välja en, dom va ju så söta allihop. Men efter ett tags tvekan och velan köpte jag en med grön tröja som åkt upp och lagt sig över tjocka magen. Fick också veta av säljaren att jag måste klappa min nyinköpta vän på magen varje dag för att bringa in tur och lycka i hemmet.Den lilla rackaren blev snart en favvo här hemma och både jag och tösen klappa han snällt på magen varje dag....


Det tog ett tag innan jag började känna av en förändring här hemma. Men inte va det tur som kommit in hos oss, utan mer åt andra hållet. ALLT började gå sönder här hemma! Vet inte hur många dricks glas som glidit av diskstället och gått i tusen bitar. En ljuslykta som jag va väldigt glad över åkte i golvet, likaså en staty. Lysrör och lampor i akvariumet går sönder i rasande fart, även i badrummet. Dragkedja i nya stövlar har gått sönder, min telefon är på god väg. I stort sätt allt jag tar i glider mig ur händerna eller slutar bara att fungera. Buddhan har jag slängt ut för att bra tag sen, men olyckorna håller sig kvar.


Vad gör man åt detta nu då? Måste hitta en lösning så man har något helt kvar snart.. Undrar förstås om man kunde klappa för mycket på magen, det sa aldrig försäljaren....


 





Av Helen - 15 oktober 2011 16:07

Förkylningar i alla ära som jag skrev om häromdan, men magsjuka är banne mig det värsta som finns! Jag tar hellre tjugo förkylningar på raken, än att drabbas av spya och rinnande baj. Därför en aning frustrerad idag med att tösen min börjar dagen med just spya. Rysningar går genom kroppen bara jag tänker på det. Brukar ju inte heller gå allt för lång tid innan man själv brukar sitta som ett vitt spöke över toa holken med ett groteskt vrål i luften. Åååå vad jag avskyr det! MEN dagen blev inte så hemsk jag som först trodde. Efter andra omgången av illaluktande sörja somnade min snutta och sov i 2,5 tim. När hon vaknade igen va smärta i magen borta och även illamåendet. Lite klen och blek visserligen, men sitter upprätt i soffan och har en pizza som önskemål. Phu, känns som ett litet hopp. Va nog bara nåt illa hon fått i sig som kroppen inte ville ha. Förhoppningsvis....  

Av Helen - 13 oktober 2011 01:44

Vart tar tiden vägen? Det slog mig när jag precis satt och slog in presenter till min sessa som snart blir 9. Vart tusan tar tiden vägen?? De sista åren har runnit iväg i en rasande fart. För precis tio år sen var jag nykomling i Göteborg, nygift och livet hade ändrats drastiskt. Ett år senare va jag mamma och sen vet jag inte vart dagarna tagit vägen. Min lilla bebis blir nio....Kommer så väl ihåg det lilla svarthåriga knytet som tittade ut en blåsig oktoberdag. Bara ett par dagar tidigare hade vi fått se årets första snö. Sköterskorna på bb skrattade gott när x:t kom på besök, han kunde minsann inte komma ifrån att va pappa till tjejen han hade i sina armar. Hon va en kopia av sin pappa! Min älskade lilla snutta som utan vetskap hade gjort mig till världens lyckligaste. Kände i hela kroppen att den lilla människan kommer bli älskad för evigt. Och med åren har kärleken bara växt sig större. Hon är mitt allt. Finns ingen som kan göra en så orolig, arg eller glad. När hon är här så suckar man över tvätt och leksaker som strös överallt. Sandspår över golvet direkt efter man dammsugit för att hon "glömmer" ta av sig skorna. Trotsar när det är läggdags.Men när hon inte är här saknar jag att ytterdörren öppnas tio ggr i minuten, att jacka och skor slängs på köksgolvet eller hennes underbart goda pussar! Saker som man bara har till låns. För snart använder hon sina egna vingar för att utforska världen. Men tills dess ska jag dofta på hennes nytvättade hår, trösta när hon slår sig och göra utflykter till mcdonalds. För tiden går....  

Av Helen - 11 oktober 2011 19:26

Jag va på dop i söndags. Ett väldigt trevligt sådant måste jag säga. Inte stelt och konstigt som såna cermonier brukar vara. Och på fikat efter va det glada skratt ihop med god förtäring. Inget konstigt alls igentligen, eller hur? Men för mig kändes det faktiskt något extra. För över 1,5 år sen hade jag aldrig trott att jag skulle tycka det va speciellt givande, och framförallt inte att jag i huvudtaget va där!!! För det var nämligen x makens och nya frus lilla bebis som fick sitt namn i sön. Och jag var där, bland familj och vänner, och det kändes naturligt. Att alltid ha kvar x makens familj kvar i mitt liv och hjärta är för mig en självklarhet, men att jag fick ta del av den här dagen trodde jag aldrig. Men det kändes skönt i hela kroppen, själ och hjärta att jag var välkommen. Inte minst hos den nya frun. Det är ju faktiskt värt en guld stjärna tycker jag. För hur många välkomnar sin kärleks x i såna saker? Men jag är tacksam. Väldigt tacksam. Att både fadern till min älskade unge och jag är vänner, och att även nya frugan och jag är det. Mycket mer att vinna än att förlora!


  En stolt storasyster med sin lilla söta bror. Det är kärlek!   

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Helensdag med Blogkeen
Följ Helensdag med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se