I somras när jag var i Norrköping för att hälsa på min mor, så va det en stor marknad genom hela stan. Hundra tals med stånd med ena lockande föremålen efter de andra. Och vid ett av dom hittade jag de mest söta små buddha figurer. Ca 6-7 cm höga bara, men hur gulliga som helst. Ovanför dess plats stod det Lycko buddah. Och självklart va jag ju bara tvungen att ta med mig en sån hem. Svårast va att välja en, dom va ju så söta allihop. Men efter ett tags tvekan och velan köpte jag en med grön tröja som åkt upp och lagt sig över tjocka magen. Fick också veta av säljaren att jag måste klappa min nyinköpta vän på magen varje dag för att bringa in tur och lycka i hemmet.Den lilla rackaren blev snart en favvo här hemma och både jag och tösen klappa han snällt på magen varje dag....

Det tog ett tag innan jag började känna av en förändring här hemma. Men inte va det tur som kommit in hos oss, utan mer åt andra hållet. ALLT började gå sönder här hemma! Vet inte hur många dricks glas som glidit av diskstället och gått i tusen bitar. En ljuslykta som jag va väldigt glad över åkte i golvet, likaså en staty. Lysrör och lampor i akvariumet går sönder i rasande fart, även i badrummet. Dragkedja i nya stövlar har gått sönder, min telefon är på god väg. I stort sätt allt jag tar i glider mig ur händerna eller slutar bara att fungera. Buddhan har jag slängt ut för att bra tag sen, men olyckorna håller sig kvar.

Vad gör man åt detta nu då? Måste hitta en lösning så man har något helt kvar snart.. Undrar förstås om man kunde klappa för mycket på magen, det sa aldrig försäljaren....

Förkylningar i alla ära som jag skrev om häromdan, men magsjuka är banne mig det värsta som finns! Jag tar hellre tjugo förkylningar på raken, än att drabbas av spya och rinnande baj. Därför en aning frustrerad idag med att tösen min börjar dagen med just spya. Rysningar går genom kroppen bara jag tänker på det. Brukar ju inte heller gå allt för lång tid innan man själv brukar sitta som ett vitt spöke över toa holken med ett groteskt vrål i luften. Åååå vad jag avskyr det! MEN dagen blev inte så hemsk jag som först trodde. Efter andra omgången av illaluktande sörja somnade min snutta och sov i 2,5 tim. När hon vaknade igen va smärta i magen borta och även illamåendet. Lite klen och blek visserligen, men sitter upprätt i soffan och har en pizza som önskemål. Phu, känns som ett litet hopp. Va nog bara nåt illa hon fått i sig som kroppen inte ville ha. Förhoppningsvis....  

Vart tar tiden vägen? Det slog mig när jag precis satt och slog in presenter till min sessa som snart blir 9. Vart tusan tar tiden vägen?? De sista åren har runnit iväg i en rasande fart. För precis tio år sen var jag nykomling i Göteborg, nygift och livet hade ändrats drastiskt. Ett år senare va jag mamma och sen vet jag inte vart dagarna tagit vägen. Min lilla bebis blir nio....Kommer så väl ihåg det lilla svarthåriga knytet som tittade ut en blåsig oktoberdag. Bara ett par dagar tidigare hade vi fått se årets första snö. Sköterskorna på bb skrattade gott när x:t kom på besök, han kunde minsann inte komma ifrån att va pappa till tjejen han hade i sina armar. Hon va en kopia av sin pappa! Min älskade lilla snutta som utan vetskap hade gjort mig till världens lyckligaste. Kände i hela kroppen att den lilla människan kommer bli älskad för evigt. Och med åren har kärleken bara växt sig större. Hon är mitt allt. Finns ingen som kan göra en så orolig, arg eller glad. När hon är här så suckar man över tvätt och leksaker som strös överallt. Sandspår över golvet direkt efter man dammsugit för att hon "glömmer" ta av sig skorna. Trotsar när det är läggdags.Men när hon inte är här saknar jag att ytterdörren öppnas tio ggr i minuten, att jacka och skor slängs på köksgolvet eller hennes underbart goda pussar! Saker som man bara har till låns. För snart använder hon sina egna vingar för att utforska världen. Men tills dess ska jag dofta på hennes nytvättade hår, trösta när hon slår sig och göra utflykter till mcdonalds. För tiden går....  

Jag va på dop i söndags. Ett väldigt trevligt sådant måste jag säga. Inte stelt och konstigt som såna cermonier brukar vara. Och på fikat efter va det glada skratt ihop med god förtäring. Inget konstigt alls igentligen, eller hur? Men för mig kändes det faktiskt något extra. För över 1,5 år sen hade jag aldrig trott att jag skulle tycka det va speciellt givande, och framförallt inte att jag i huvudtaget va där!!! För det var nämligen x makens och nya frus lilla bebis som fick sitt namn i sön. Och jag var där, bland familj och vänner, och det kändes naturligt. Att alltid ha kvar x makens familj kvar i mitt liv och hjärta är för mig en självklarhet, men att jag fick ta del av den här dagen trodde jag aldrig. Men det kändes skönt i hela kroppen, själ och hjärta att jag var välkommen. Inte minst hos den nya frun. Det är ju faktiskt värt en guld stjärna tycker jag. För hur många välkomnar sin kärleks x i såna saker? Men jag är tacksam. Väldigt tacksam. Att både fadern till min älskade unge och jag är vänner, och att även nya frugan och jag är det. Mycket mer att vinna än att förlora!

  En stolt storasyster med sin lilla söta bror. Det är kärlek!   

Som alltid när hösten kommit så åker lill tjejen och jag på ena förkylningen efter den andra, som nu. Så idag ligger hon och jag och slappar bara framför tvn.  Så skönt att hon är i den åldern nu att hon inte behöver tas om hand längre, för det är ju ren plåga när man själv är så dålig så man knappt orkar hålla sig uppe. Kommer ihåg ett tillfälle när hon va runt halvåret och jag åkte på en dunder omgång av förkylning, feber och ont i halsen. Jag va verkligen sjuk. Fick sätta henne i babysitter, och jag låg på ett täcke bredvid. Och jag minns det va hemskt varje gång jag va tvungen att ge henne mat el byta blöja. Och efter en stund så hade hon ju tröttnat oxå att sitta där, så det va bara att bita i det sura äpplet och försöka göra sina plikter ändå. Tror aldrig tiden varit så lång som då tills pappan kom hem så jag kunde få avlida i sängen en stund..Phu, som sagt, idag klarar sig 9 åringen ganska bra själv!      Helen