För fjärde natten i rad nu har jag fått vakna till Karolinas nattskräck. Och åter igen kan jag inte somna om. För den upplevelsen får mitt blod att frysa till is varje gång! Det händer att hon går i sömnen och tjatar, men det här är nåt helt annat. Att det fanns något som heter nattskräck fick jag veta av skolsköterskan. Slog upp det på googles, och det är mitt i prick. I skillnad mot mardröm så minns hon inget dagen efter, men det gör jag. För en annan sak som stämmer överens med denna nattliga mara är just skräcken i ungen. Varje gång skricker hon mamma på ett sånt gräsligt och skrämmande sätt. Jag stelnar verkligen till hela jag, och hjärtat slår dubbla slag. Oftast sitter hon upp, men ibland är hon iväg och letar febrilt efter mig samtidigt som dessa groteska vrål kommer ur denna lilla kropp. Som tur är så är det över efter ett par minuter och somnar snabbt om, helt ovetandes om vad som just hänt. Värre är det för mig. Jag är klarvaken. Som nu.